Lobengula
En afrikansk hövding

Lobengulas far var en stamhövding vid namn Mziligazi. Han hade många fruar och fick många barn. Han slog för det mesta ihjäl sin sönder eftersom han trodde att de skulle slå ihjäl honom om de fick växa upp. Men sonen Lobengula fick leva och fadern gav honom en liten krigarstyrka som han fick kommandot över. De tillhörde Matabelestammen och bekrigade ofta andra stammar. Stammarna i Mashonaland var rädda för matabele och gav dem boskap och grödor.

1868 avled Mziligazi. Lobengula blev hövding och det firades med dans och mat i flera dagar. Alla vill inte se Lobengula som hövding, men dessa besegrades av Lobengulas folk. Detta var 1870.

Vid denna tid fanns inga vita män i det land som sedan skulle heta Rhodesia, förutom några få missionärer och några få gruvbrytare och resenärer. Lobengula var ungefär 35 år vid den här tiden.

Lobengula skapade en ny by vid namn Bulawayo, som låg en bit från den stora moderna stad med samma namn som de vita senare skapade.

Matabelekrigare från Lobengulas tid

Vita män började nu komma till området allt oftare. Jägare dök upp och väntade på gränsen till Matabeleland. De fördes sedan till Lobengula och gav honom en present. Då gav Lobengula dem tillstånd att jaga i Matabeleland. Den mest kända av dessa var storviltsjägaren F. C. Selous. Han favoritjaktplats var i områdena nära Rhodesia’s blivande huvudstad Salisbury. Selous kände till trakterna mycket väl och hittade mycket bra.

I de vita bosättningarna i södra Afrika hade hört att det skulle finnas guld i Rhodesia. Men Lobengula ville inte tillåta guldsökare på sitt territorium, men tillät gärna jägare att jaga. Många kom till Lobengula och bad om tillstånd för att leta guld, men de lyckades inte få något. Däremot lyckades missionärerna få honom att underteckna en överenskommelse om att vara vän till den brittiska regeringen och ingen annan regering.

Sedan kom Cecil Rhodes in i bilden. Han var driftig och klok. Han skickade några vänner som ombud för sitt företag till den då smutsiga och ogästvänliga byn Bulawayo. Gruppen leddes av Charles Rudd. De stannade där i tre månader trots att många i matabelestammen ville döda dem. Till slut lyckades de komma överens med Lobengula. Han gav dem tillstånd att leta guld mot att Lobengula fick 100 pund per månad och ett stort antal gevär och ammunition. Senare ångrade Lobengula denna överenskommelse, mycket därför att hans krigares råd inte ville acceptera den.

Rhodes skickade sin vän läkaren Dr Jameson till Bulawayo för att blidka Lobengula. Han botade en besvärlig åkomma som Lobengula hade och det gjorde att Lobengula uppskattade Jameson.

Strax efter skickade Rhodes en grupp pionjärer till Lobengulas land för att leta efter guld, vilket Lobengula hade tillåtit. Det var tvåhundra unga män som började gruvdrift och de åtföljdes av 300 poliser. De tog sig fram långsamt med oxkärror och hästar. Det fanns inga vägar utan de fick själva öppna terrängen för att kunna ta sig fram. De kunde bara ta sig ca en mil per dag och det tog dem tre månader från Mafeking till Mount Hampden.

Besvärliga strapatser för pionjärerna.

Den som vägledde gruppen var Selous och med fanns även Dr Jameson. Det var inte bara en besvärlig terräng att ta sig fram i, de måste också ständigt vara beredda på överfall och byggde inför varje övernattning ett ordentligt försvarsfäste. Matabelekrigarna ville anfalla pionjärerna och försökte få tillstånd av Lobengula för att göra det, men han gav inget sådant tillstånd. Så trots att pionjärernas grupp hade matabelekrigare i hasorna förekom inga incidenter.

De vita männen byggde en liten stad, som de kallade Fort Victoria och fortsatte sedan mot Mount Hampden. De gick inte ända fram till berget utan stannade och byggde ett fort som de kallade Fort Salisbury, efter Lord Salisbury, som var Englands premiärminister. Därefter fortsatte de att leta guld över hela Mashonaland. Detta var året 1890.

Fler vita sökte sig till området och man fann en annan väg in i landet via Umtali. Gruvor startades och förhoppningen om att finna guld var stor. Vid den här tiden var det ingen som gick in i Matabeleland i södra Rhodesia. Där fanns Lobengula med sina krigare.

Efter tre år uppstod skärmytslingar mellan de vita och Matabele. Soldater skickades för att attackera Bulawayo. En grupp utgick från Salisbury och en kom från söder. Det blev tre stora slag. De vita brukade placera sina vagnar i en cirkel, s. k laager, och inifrån det skjuta sig fram eller försvara sig. De vita siktade effektivt på varje matabelekrigares försök till fientligt attack och kunde framgångsrikt ta sig fram till Bulawayo utan förluster, medan hundratals matabele stupade. När Lobengula fick höra talas om att hans krigare förlorat brände han hyddorna i infödingsbyn och sprängde sin egen hydda i luften. Sedan drog han sig ut i bushen tillsammans med en del krigare.

När Dr Jameson och hans män kom till Bulawayo fann de att hyddorna bränts ned. En stor grupp soldater satte efter Lobengula och det tog tre veckor innan de fann spåren av honom.

En grupp män under ledning av Major Allan Wilson försökte närma sig honom. Men här fanns fler matabelekrigare än de räknat med. De blev instängda och omringade av matabele. Ett ställningskrig utbröt. Allan Wilsons män hade brist på ammunition och tvingades vara väldigt noga med att varje skott som avlossades skulle träffa sitt mål. De unga vita tappra männen kämpade så gott de kunde. En efter en skadades och stupade, tills de alla dog.

Alan Wilson (3 från v.) och några av hans män, som stred till siste man.

Kropparna begravdes senare under ett stort monument nära den plats som Cecil Rhodes senare begravdes på.

Lobengula, som fanns kvar någonstans i terrängen, dog ca en månad senare och hans krigare gav upp.

<<< | >>>