Etnisk bakgrund i området En rhodesisk beskrivning
BUSHMÄN
Det har bott människor i denna del av världen i
flera tusen år. De tidigaste invånarna vi känner
till i området är Bushmännen. De var mycket
korta till växten och levde primitivt i små stammar
om ungefär några hundra personer. Livet präglades
av att de ofta slogs inbördes och var och en såg
mest till sig själv i första hand. De var inte så
noga med att ta hand om sina barn och de äldre sjuka
lämnades i regel för att dö. Bostäderna
utgjordes av grottor eller hål i marken. Talspråk
utgjordes av klickljud och lätet kan jämföras
med grodans kväkande. Bushmännen bar inga kläder,
men de kunde använda pil och båge. Sin föda
fick de från de vilda djur de fällde, från
bär, rötter och vilda frukter. Bushmannen var bra
på att hitta vatten och hade ett mycket väl utvecklat
luktsinne.
Bushmannens kulturella nivå var stenålderns. Som
jägare var de mycket skickliga, deras syn var knivskarp
och kunde spåra upp vilt utan att själv bli upptäckta.
De kunde springa fort och kunde klättra i klippor nästan
lika bra som babianer. När de fällt ett djur kunde
hela familjen kalasa på det i timmar ända tills
bara benen återstod. De kunde få i sig väldigt
mycket kött och fem bushmän kunde äta upp en
hel zebra på några timmar. Kulturella uttryck
bestod av att teckna bilder i grottor och dansa, även
om dansen bara bestod av snabba hopp upp och ner. Spåren
av deras grottmålningar finns kvar bevarade för
eftervärlden.
Fram till för ca 2000 år sedan levde bushmännen
i större delen av centrala och södra Afrika.
HOTTENTOTTER
Vid sidan av bushmännen levde hottentotterna, som av
eftervärlden anses ha varit lite klokare än bushmännen.
Det tog dem förmodligen hundratals år att nå
södra Afrika, men varje generation förflyttade sig
allt längre söderut. För ungefär 700-800
år sedan nådde de Kap-provinsen i Sydafrika, där
de trängde undan bushmännen. Så snart hottentotterna
konfronterades med bushmän tog de alltid till våld
och dödade dem så fort de fick en chans.
De kunde utvinna metall och göra enklare verktyg, knivar
och fiskekrokar, men undvek allt ansträngande arbete.
De kunde hålla får och boskap och sökte sig
ofta till områden nära kust eller vatten, där
deras boskap kunde beta. Mjölken från korna var
deras viktigaste föda, men när de inte hade tillgång
till mjölk kunde de leta insekter, blad eller skjuta
vilt med pil och båge. Hottentotterna var inte jägare
i samma utsträckning som bushmännen.
Eftersom boskapen var så betydelsefull för dem
förekom ofta boskapsstölder, som ledde till konflikter.
Man slogs ofta med varandra genom att kasta föremål,
det var sällan våld och mord. Sin egen boskap slaktade
man inte, man inväntade tills de självdog. Först
då åt man upp dem. Trots att hottentotterna bodde
nära havet hade de aldrig lärt sig simma eller ens
försökt bygga båtar.
Deras kultur bestod av sånger och berättelser i
samband med gemensamma måltider vid brasan.
BANTUS
De mest betydelsfulla infödingarna i Afrika är bantus.
Det finns ganska många bantu-stammar i centrala och
södra Afrika. De talar många olika språk
och skiljer sig i vanor och utseende. Men alla har ungefär
samma mörkbruna hudfärg och liknar varandra på
många sätt.
I Rhodesia fanns exempelvis Mashona, Manica, Baroswe, Matabele
och några andra bantustammar och i Sydafrika bl a Zulus.
De skiljer sig från infödingarna i Väst- och
Centralafrika, som är negrer. De är svarta och talar
andra språk än bantus. Men bantus och negrer är
mer lika varandra än hottentotter. Språket som
bantus i Östafrika talar är swahili, ett språk
som delvis har sitt ursprung från araberna. Bantustammarna
kom norrifrån och rörde sig långsamt söderut.
Förmodligen var det de som fick hottentotterna före
dem att röra sig söderut, för att komma undan
bantus.
Så småningom nådde bantus ända ned
till nuvarande Botswana och Sydafrika. Längs vägen
på sina vandringar söderut stötte de på
arabiska slavhandlare, som ibland tog bantus till sina fruar.
Det är orsaken till att det går att se bantus vars
utseende påminner om arabernas. Liksom hottentotterna
krigade bantus mot bushmännen och drev bort dem från
de bästa jaktmarkerna.
Bantus hade lite mer kläder på sig än bushmän
och hottentotter. De bar djurskinn och kunde olja in sina
kroppar med djurfett för att hålla sig varma och
torra. Bantustammarna tyckte mycket om att dansa och gjorde
det ofta tillsammans. Bantus var boskapsberoende och när
man krigade mot andra stammar var det alltid för att
stjäla deras boskap eller återta stulen boskap.
De levde på grönsaker, döda djur, rötter,
ost och sur mjölk. De kunde göra krukor av lera
och torka dem i solen och under eld. Kvinnornas arbetsbörda
var betydligt större. Medan männen kunde gå
ut med sina spjut i omgivningen gjorde kvinnorna nästan
alla uppgifter i hyddan.
Bantus var ganska fysiskt starka men hade ofta dålig
hälsa. I varje stam accepterade man bara kloka ord från
en man. Det var från medicin-mannen. Han visste ofta
råd och talade om för sjuka hur de skulle bete
sig för att bli botade. Bantus var mycket vidskepliga,
tvillingar betydde olycka så de dödades direkt
om sådana föddes. Man gjorde heller inga stora
ansträngningar för att små barn skulle överleva
till varje pris. Om de inte klarade stammens sätt att
hårdhänt handskas med dem så dog de.
För mer detaljerad information, läs bla detta:
von Rosen, Eric: Träskfolket, Sthlm, 1916
von Rosen, Eric: Från Kap till Alexandria, Stockholm,
1912
Ransford, Oliver: The Rulers of Rhodesia, London, 1968
Standing, T. G. The Story of Rhodesia I-II, London, 1936
BUSHMÄN
